Eller inte, jag var seriös om att sluta blogga. 

Men jag upptäckte att det inte går. 

Jag har för mycket att säga. 

Och för lite människor att säga det till. 

Dettta kan göra att jag uppfattas som en attention whore. 

Och visst det kanske jag är. Till en viss del. 

Men saken är den att. 

Egentligen. 

Vad är det för fel på att vilja berätta saker?

Skillnaden är att jag gör det på bloggen istället för face to face. 

Min bästa vän tycker jag whinar. 

Om helt onödiga saker. 

Vad ska jag göra?

Jag måste kunna få säga vad jag vill. När jag vill. 

Visst jag menar jag behöver inte gå runt och prata om knark hela tiden. 

MEN om jag en dag har så jävla fucking ont så måste jag få säga. 

snälla  ge mig knark, jag har ont.

Men herregud!!!

Lär dig hantera verkligeheten! 

Hela världen kommer inte sluta prata om knark. 

Jag har begränsat mitt prat om knark. 

Jag försöker att undvika att prata om det. 

Om nån annan börjar försöker jag byta samtalsämne. 

Sen en gång jag har så fruktansvärt ont.

Då blir du sur. 

Jag har också blivit sur jävligt många gånger. 

När ni snackar om feta  människor. 

När ni snackar om våld. 

När ni snackar om störda psykiskt sjuka människor!

Jag är inte smal. 

Jag har blivit slagen. 

Min mamma är psykiskt sjuk. 

Det har funnits knark inblandat i min familjs dödsfall också!!!!

Men jag fattar att man inte kan begränsa vad människor pratar om. 

Så jag bryr mig. Men jag blir inte sur!!!!!!!!!

Fatta det. snälla? för oss båda. du kommer själv må så mkt bättre.