Idag tror jag seriöst hatar alla som kommer i min väg.

Finns det inte nåt värre än när allt inte går som man vill?

Jag tror seriöst att jag var beredd att gå ut och sätta mig på en sten ute i skogen och frysa ihjäl där. 

 Eller sätta alla i hela världen på den stenen så att dom frös ihjäl. 

Jag var så hjälplös att jag gick och la mig och sov. I 2 timmar. 

Det kändes riktigt patetiskt. 

För jag mådde inte bättre av det. 

Bara ännu mer ångest. 

Jag har ångest konstant nu för tiden. 

Har numera åxå blivit paranoid att ingen tycker om mig. 

Att alla är falska och snackat bakom ryggen.

Jag vet inte. 

Jag saknar tiden:

Om du inte har det, låtsas att du har det.

Gäller i synnerlighet självförtroende och allt annat man kanske inte har. 

Dock gäller det inte matiriella saker, typ som pengar moppar osv.

Folk kan ju tänkas vilja se det senare. 

Men i alla fall. 

Vet inte vad jag menar eller vad jag vill komma till. 

Skrev idag ett brev till mamma. 

Saknar henne så jävla mkt. 

Fast samtidigt känns det på nåt sätt skönt att hon inte är här. 

Jag hade inte orkat med henne att ha henne här. 

Jag vet att jag inte gör det. 

Jag får bara hoppas att jag orkar det senare i livet. Typ. 

Jag undrar vad man ska göra när man inte står ut med sin egen mor. 

Jag menar. Det är väl människan som ska stå en närmast. 

Men vad fan. Jag orkar inte fundera ut svar på alla mina frågor. 

Men om det är nån som har ett svar på denna fråga! Snälla skriv!

Varför lever jag?