Det är ganska kul hur vissa människor i mitt liv verkligen kan få en på dåligt humör genom att säga en mening.

Jag älskar dej., När ska du flytta hem igen?

Jag menar, jag ringde för att bjuda hit dej på fredag. 

Det var till och med min egen ide. För jag saknar dej.

Men, nej. 

Det är klart att du måste börja tjata om annat, 

säga att du inte vet om du kan. 

Varför inte säga, jag jobbar men jag ska försöka att komma?

Nej. Du börjar slingra dej. 

Du lyckas gång på gång verkligen krossa mitt hjärta. 

Detta var sista gången jag försöker ta nån som helst jävla kontakt med dej. 

Detta handlat inte bara om att du slog mej!

Att du inte fattar det. 

Och eftersom jag vet att du läser det här så är det lika bra att skriva det. 

Attention-whore-warning- jag vet. 

Men jag måste få ut det. 

Fattar bara inte vad du tänker med pappa!? 

Du förstår verkligen inte att det handlar om hela dig. 

Inte bara dina händeR?!

Det handlar om hur du ser på mig. 

Det handlar om hur du behandlar mig. 

Det handlar om hur du ÄR!

Och det handlar om mig också. 

Men jag jobbar på det. 

Har alltid gjort det. 

Men du ser det ju aldrig. 

Jag har försökt prata med dej., 

skriva en dikt till dig. 

Som jag för övrigt vill ha tillbaka. 

Men det funkar inte. 

Du vägrar att inse att jag är en egen person. 

Inte din klon. 

Jag förstår inte hur jag kan vara en sådan hatisk person. 

I stort sett så räcker det med att säga nåt så hatar jag verkligen en person. 

Och inte så där attention-whore-hatar

Utan verkligen, verkligen hatar med hela mig. 

En vän till mig har utryckt rädsla/ vet inte vad för känsla för att hon ska göra nåt som gör att jag börjar hata henne eftersom hon sett hur lite det krävs för att  jag ska hata någon. 

Först sa jag, var inte dum. Klart jag inte kommer hata dig. 

Fast sen så tänkte jag lite. Det är inte så klart. 

Om...Om hon skulle göra nåt så skulle jag förmodligen hata henne också. 

Och det skrämmer mig. 

Jag förstår inte vart jag har fått det ifrån och vad jag ska göra av det.