Ibland undrar jag vem jag är. Jag menar för andra. Man är ju så van vid sig själv. Min svenskalärare tycker jag har förändrats jätte mycket under sommaren. Det tycker inte jag. Men vad vet jag?

Ibland undrar jag hur man är sig själv. Man anpassar sig ALLTID efter omgivningen. Vissa mer än andra. Men man kan inte bara göra som man vill. Man måste ta hänsyn. Och då anpassar man sig, och är inte sig själv längre.

Och jag känner verkligen att jag vill få vara mig själv ett tag.

Ska jag återgå till att prata med fåren i fårhagen då?

Jag vill kunna säga allt jag tänker och tycker. Men jag gör det inte.

Jag är feg. Jag vill inte att folk ska hata mig, fast det gör dom ändå.

Tydligen hjälper det inte vad jag än gör. Folk kommer ändå inte tycka om mig.

Och dom som gör det, dom gör det bara av skuldkänslor eller nån annan skum anledning känns det som.

Jag förstår inte vart mitt liv är på väg.

Men om inte jag förstår det, vem ska då göra det?

Mamma sa att jag kulle fortsätta kämpa och vara stark.

Men jag har gett upp. Det finns inget som är värt att kämpa för.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allt känns bara tomt och meningslöst.

Kan ingen berätta för mig vad meningen med livet är? 

Vad jag ska göra av mitt liv?

Inte för att det är speciellt mkt till liv, men ändå. Kan för allt i världen inte förstå varför man föder barn om man inte vill ha dom. Om man inte kommer älska dom hur dom än blir? Och frågan är ju om inte ens mina föräldrar som ändp typ är programerade att äslka mig, hur kan då nån annan göra det? Jag får det inte att gå ihop.  Och alla fortsätter bara att upprepe du är stark, du kommer klara det, satsa bara på skolan. Men jag vill inte klara det här! Jag vill inte gå igenom det! Jag är trött på att vara stark. och jag vet inte hur länge till jag kommer orka spela. Hela mitt liv är ju som en jävla fucking sorglig teater.

Jag spelar inför mina kompiar att jag allt är bra och jag är glad. 

Jag spelar för soc det inte spelar någon roll.

Och jag spelar för mig själv att jag inte bryr mig. Men det gör jag innerst inne gör jag det. Jag vill inte, och jag orkar inte egentligen. Men jag gör det. Fattar inte varför egentlige. Det spelar ingen roll hur mkt man vill nåt, det blir aldrig hur man tänkt sig. 

Satt idag och rökte efter att ha pratat med Ulla. Och det går förbi en massa dagisbarn med sina fröknar. Och det slog mig då, jag vill tillbaka dit. Då inget spelade nån roll så länge det fanns glass, vattenpölar och leksaker. Dom såg så lyckliga och oskuldsfulla ut. Dom har ingen aning om vad livet kommer ge dom och vart det kommer föra dom.  Dom har ingen aning om hur många det är som komer svika dom. Hur mkt dom kommer få gråta och gå runt med en klump i magen. Det hade inte jag heller då. Och jag önskar att jag hade sluppit få veta det. 

Jag har ingen aning om vad som händer med mig.Har hag nån slags personlighets klyvning? Ena minuten är jag hur glad som helst och pepp på å göra vad som helst och andra vill jag bara att alla ska gå å dö så jag får vara ifred. 

Känns som att det ända jag gör den senaste tiden är att be om ursäkt och att vänta. Fast jag har ingen aning om vad jag ber om ursäkt för och jag har ingen aning om vad det är jag väntar på. 

Känns riktigt surt att ingen verkar ta det jag säger seriöst.

Och vet du J?

Jag tror du har rätt. Han ser inte att du mår dåligt. Det är lättare att se om nån man inte träffar ofta må dåligt. Dom man träffar varje dag träffar man ju varje dag. Och föräldrar är ju som dom är också, dom är nåt så jävulskt blinda. 

Men det är därför man har vänner. Dom ser alltid. Eller i alla fall om man vill bli sedd. Om en människa är duktig på att spela glad och lycklig kan inte ens dom bästaste vännerna göra nåt. Man måste lita på varann.

Förlåt. Och nu vet jag vad det är jag ber om ursäkt för.

Förlåt för att jag inte litar på er.

Det är mig det är fel på som sagt. Det är jag som har kvar den där spärren inom mig. Att inte lita på någon. Du kommer ändå bli sårad i slutänden. 

Dagens diss: Sylvia, du suger min icke existerande kuk!

Har inte skrivit på länge, så förlåt. Har vart lite ur gängorna^^

Det var ju party i lördags. Jag och J genomförde våran hångeltävling och  jag vann. Vilket bara bevisade nåt alla redan visste, vem av oss två som är horigast (A)  Woot, jag horig?? Ass, vad trooor du? hehe, nädå skoja bara, jag låter inte så egentligen, men det var kul. Tack S för att du erbjöd din lilla tvåa som partyplace. Hade inte klarat oss utan dig :*