Jaha, då är det stan imorn som gäller.

Vet inte om jag orkar egentligen.

Allt känns ändå bara onödigt. Helt jävla onödigt!

Ibland undrar jag vem jag är. Jag menar för andra. Man är ju så van vid sig själv. Min svenskalärare tycker jag har förändrats jätte mycket under sommaren. Det tycker inte jag. Men vad vet jag?

Ibland undrar jag hur man är sig själv. Man anpassar sig ALLTID efter omgivningen. Vissa mer än andra. Men man kan inte bara göra som man vill. Man måste ta hänsyn. Och då anpassar man sig, och är inte sig själv längre.

Och jag känner verkligen att jag vill få vara mig själv ett tag.

Ska jag återgå till att prata med fåren i fårhagen då?

Jag vill kunna säga allt jag tänker och tycker. Men jag gör det inte.

Jag är feg. Jag vill inte att folk ska hata mig, fast det gör dom ändå.

Tydligen hjälper det inte vad jag än gör. Folk kommer ändå inte tycka om mig.

Och dom som gör det, dom gör det bara av skuldkänslor eller nån annan skum anledning känns det som.

Jag förstår inte vart mitt liv är på väg.

Men om inte jag förstår det, vem ska då göra det?

Mamma sa att jag kulle fortsätta kämpa och vara stark.

Men jag har gett upp. Det finns inget som är värt att kämpa för.