Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allt känns bara tomt och meningslöst.

Kan ingen berätta för mig vad meningen med livet är? 

Vad jag ska göra av mitt liv?

Inte för att det är speciellt mkt till liv, men ändå. Kan för allt i världen inte förstå varför man föder barn om man inte vill ha dom. Om man inte kommer älska dom hur dom än blir? Och frågan är ju om inte ens mina föräldrar som ändp typ är programerade att äslka mig, hur kan då nån annan göra det? Jag får det inte att gå ihop.  Och alla fortsätter bara att upprepe du är stark, du kommer klara det, satsa bara på skolan. Men jag vill inte klara det här! Jag vill inte gå igenom det! Jag är trött på att vara stark. och jag vet inte hur länge till jag kommer orka spela. Hela mitt liv är ju som en jävla fucking sorglig teater.

Jag spelar inför mina kompiar att jag allt är bra och jag är glad. 

Jag spelar för soc det inte spelar någon roll.

Och jag spelar för mig själv att jag inte bryr mig. Men det gör jag innerst inne gör jag det. Jag vill inte, och jag orkar inte egentligen. Men jag gör det. Fattar inte varför egentlige. Det spelar ingen roll hur mkt man vill nåt, det blir aldrig hur man tänkt sig. 

Satt idag och rökte efter att ha pratat med Ulla. Och det går förbi en massa dagisbarn med sina fröknar. Och det slog mig då, jag vill tillbaka dit. Då inget spelade nån roll så länge det fanns glass, vattenpölar och leksaker. Dom såg så lyckliga och oskuldsfulla ut. Dom har ingen aning om vad livet kommer ge dom och vart det kommer föra dom.  Dom har ingen aning om hur många det är som komer svika dom. Hur mkt dom kommer få gråta och gå runt med en klump i magen. Det hade inte jag heller då. Och jag önskar att jag hade sluppit få veta det.