av någon konstig anledning har mina konstiga humörsvängingar kommit tillbaka. Vivan (psykolog) föreslog att jag skulle börja käka pillat. Sen säger min biologi lärare att mano-deprission är ärftligt.

Det var alltså det pappa mednade med att jag kan bli som hon. Som mamma. 

Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa själv. Känns som att ingen bryr sig. Inte ens jessicka och hon får betalt för att bry sig.

Men det kanske är like bra det. 

Jag sårar ändå bara alla som bryr sig. 

Fast ibland undrar jag hur det skulle vara att ha en riktigt nära människa som man kunde berätta allt för. 

Hela mitt liv är fejk, och jag orkar inte spela längre.