Även fast jag pratar en himla massa hinner jag fundera även.

Har kommit på att jag inte orkar så jävla mkt mer.

Jag känner mig helt trött och obrydd. 

Och jag fryser. 

Sommaren 2oo8 var helt fantastisk. I stora drag. 

Jag hade nåt så förjävla kul. 

Men du är allt helt förändrat. 

Jag vet inte om det är hösten eller faktumet att om ett år kommer vi inte gå i samma klass, inte ens samma skola kanske. Själva faktumet att vi blir mer och mer vuxna. Eller om det bara är hösten. 

Men det är bara strul nu. 

Inget går som man planerat och allt är bara hellvete. 

Jag klagar ganska mkt jag vet. 

Men nåt så hellvete vad trött jag är på umeå. 

Alla människor som inte känner en och dömmer en. 

Alla människor som faktiskt känner en. För bra för ens eget bästa. 

Tänk å bara slippa allt och typ dra till stockholm och bli pundare. 

Ha nåt så jävla kul i två månader och sedan dö av en överdos. 

Det hade vart kul. Och det skulle inte vara fejk. Det skulle vara jag. 

Jag är så jävla trött på att alla har sina jävla roller i klassrummet, i korridoren, hemma. Osv, osv. 

Och om man är på nåt annat sätt så tror folk direkt att man är sur. Eller att det hänt nåt.

Varför är det så?

Det kanske för att det ligger i människans natur att gilla stabilitet. 

Och det är inte stabilt om en annan människa ändrar sig från dag till dag. Man vet inte vad man ska förvänta sig av den.

Men vet ni?

Jag orkar inte vara med i det era äckliga spel. 

Vem som är coolast. 

Vem som är starkast. 

Vem som är mest obrydd. 

Alla bryr sig. Ingen mindre än nån annan, vissa visar det vissa inte. 

Alla döljer något om sig själv. 

Och ibland är det lögnen som är sanningen. 

Jaadu.

Idag har vart en skum dag. 

Känns som att jag glider isär med alla mina vänner. 

Jag vet att det till stor del beror på mig. Men ändå. 

Jag älskar dom. 

Men det är inte kul när ni gör situationstecken efter att ha sagt att 

Darja är väl kär igen. 

Jaha. okej. Mm. Visst. 

Ni vet inte vad jag känner. 

Vi pratar aldrig mer. 

Men av nån konstig anledning så känns det inte så mkt som jag trodde att det skulle göra. Jag väntade mig nästan det här. Ni har vart kompisar sen typ dinosaurierna dog ut.  Gå ni på stan å handla julklappar. Jag ska nog klara mig.

Fatta att känner mig fett utanför. 

Men aa, jag vet ju att i af en av er läser detta. Bry dig inte, fortsätt som förut. 

Annars blir det bara fejk. -.- som allt annat i mitt liv. Det orkar jag inte. 

Vill åtminstonde att mina vänner ska vara riktigt ärliga. 

Tack sanra btw för att du stöttar mig så jävla hårt :) 

Älsk på dej gumsan<3