Jag vet inte vad jag skriva. Allt känns så tomt och meningsläst. Jag pratade med min faster igår, och hon kunde inte förstå hur jag klarar av att bo i en främmande familj. Dom ger mej ju mat och dom bryr sig, men inte på samma sätt som en riktig familj. Då frågade jag henne om hon nånsin slog Jenja ( Min kusin)Och hon sa nej,men det är ju inte direkt så att Dima har slagit dig.

Jag vart helt shockad, han har alltså inte ens talat om för våran släkt, VARFÖR jag inte bor hemma! Jag vart så jävla förbannad att jag berättade ALLT för henne, fast jag visste att hon är släktens värsta skvallerkärring. Så, jag antar att pappa satt ganska mkt vid telefonen igår och fick förklara en hel del...

Men sen tänkte jagpå det där hon och soc sa, du är stark Darja. Men grejen är att det just det jag inte är. Jag reagerade på ett så idiotiskt sätt. Söp skallen av mig, orkade inte fara hem på nätterna osv osv. Men när man är full får man ha kul i några timmar utan att behöva tänka på allt.  Men det är ingen bortförklaring. Jag har tre helt sjukt underbara kompisar, K, J och F.

Men när jag är med dom så känns det som att jag inte förtjänar det. Dom är så mycket, mycket starkare än mig. Och kommeterar det jag gör en hel del, på ett shyst sätt. Men eftersom jag alrig fått konstruktiv kritik, så kan jag inte ta kritik över huvud taget. Det suger för jag tar det som en förolämpning och fast jag vet att dom inte menar det så. Så fattar jag inte varför dom fortfarnade är vänner med en så värdelös människa som jag.

Jag klarar inte ens av att ha ett förhållande längre än tre veckor.

Men allt det är egentligen min rädsla för att bli sårad och sviken. Att anförtro sig åt nån på riktigt, eller att verkligen gå in för ett förhållande innebär alltid risken att bli sårad. Och det skulle jag inte klara av, inte igen.